Vandra vid Färna herrgård i Bergslagen

Regnrocksvandring vid Färna herrgård i Bergslagen.

Grevens Mausoleum

Vid Färna herrgård finns en vandringsled som snirklar sig genom skogen och längs med sjön. Den kallas Grevens väg efter greven Carl Johan Hermansson som ägde Färna bruk på 1800-talet. En julidag, när det fullkomligt öste ner regn, åkte vi till Färna för att vandra en sväng i skogen. Det finns inget dåligt väder osv, resonerade vi och började traska. Vi hann dock inte långt innan första sevärdheten dök upp en stenkast från leden - Grevens Mausoleum.

Det mäktiga mausoleet byggdes av grevens son, Carl Fredrik, och hann knappt byggas klart innan han dog 1905. Stenbyggnaden är en fin och vilsam plats - dock blev inte grevens sista vila här, utan på en kyrkogård i närheten där även hans familj är begravd.

Mausoleets plats sägs dock ha varit hans favoritplats vid herrgården, där han kunde sitta och blicka ut över Lillsjön. Det kan jag förstå. Det skimrar om den blågröna slaggstenen som tycks tävla med sjöns djupblå vatten. Vi sitter en stund och hoppas att regnet ska sluta innan vi vandrar vidare.

Den mystiska stenen längs Grevens väg

Redan efter någon kilometer i hällregn börjar regnvattnet bubbla upp genom gympaskorna för varje steg jag tar. Det pyser mellan tårna och droppar från nästippen. Jag är oändligt tacksam för Gunnars regnrock, för den når mig ner till knäna och ärmarna hänger som långa stuprör längs sidorna. Rocken är stor som ett tält på mig och under den är jag torr, varm och nöjd. Hur mycket det än regnar, rinnerdet bara av mig som stora, glänsande droppar.

Då får det gärna regna hur mycket det vill, tänkte jag, för skogen blir nästan bara bättre då. Det glittrar om granens grenar och spindelnäten mellan kvistarna blir som diamantgardiner. Alla lukter känns starkare, som om det är mer drag i varenda doft. Vätan gör skogen mjuk, samtidigt som detaljerna blir skarpare.

En bit in på vandringsleden passerar vi en stor sten med tre inristade bokstäver: P I O. Infoskylten intill stigen ger nästan fler frågor än svar och lämnar mig ännu mer nyfiken. Ingen vet vem som ristade in bokstäverna – eller varför. Kanske vet granarna som vakar över stenen, kanske skulle de väldiga mattorna av mossa kunna berätta. Vem eller vad var PIO?