Nej, alla vandringar är inte hikefulness

"Varför är du så snäsig Sanna?" frågar Gunnar efter att jag flera gånger har svarat honom snärtigt. Jag undrar detsamma. Kanske kan det tajta kardborrebandet mellan mina skuldror förklara varför. Det är där det sitter, det som kliar och drar och får mig att snäsigt svara på min sambos snälla frågor.

Jag vet vad jag behöver för att bli en bättre Sanna. Så jag packar ryggsäcken med termos, pulverkaffe, små söta chokladbars och regnkläder. Nu ska jag ut, trots att regnet skvätter oroväckande i luften.

Med målet att gå hela etapp 6 på Bergslagsleden och sen vända tillbaka (på grund av inte så frekventa bussavgångar på helgerna) vandrar jag bestämt in i skogen. Över stock och sten med en jädra fart som om jag försöker springa ifrån kardborrebandet på min baksida.

Jag kommer knappt en kilometer innan jag ser oceaner av trattkantareller och börjar plocka. Fyller mössan till bristningsgränsen och får till slut tvinga mig att stänga av svampletarblicken för att fortsätta. In i lummiga björkdungar och taggiga tallskogar.

De bestämda stegen veknar och jag kommer på mig själv med att redan kolla på kartan efter fina fikaplatser. Redan? Har ju bara gått några kilometer? Med vetskapen om det goda som finns i min packning kan jag inte vänta längre. Jag stannar vid första vindskyddet och korkar upp termos och prasslar med pappret på chokladbarsen.

Det där med att svälja stoltheten och vända hem efter bara en halvmil. Det är lite jobbigt. Förväntningarna var så stora och tanken på att få nästan två mil i benen var svåra att släppa. Men den här dagen var det inte vandring som jag egentligen behövde. Det var helt enkelt en stund i skogen med fika i skön självsamhet som var det viktiga. Fikafulness.

Och kardborrebandet mellan skuldrorna då? Jo, det lämnade jag någonstans mellan tallarna och björkarna på vägen.