Varför långfärdsskridskor är min bästa vinteraktivitet
“Skär för skär blir stranden bortom oss allt mindre. Stenarna i sjön ser ut som små gruskorn på långt håll, men nära är de stora och tunga som sovande sälar. Benen vet hur de ska göra för att få sådär fint, flygande flow. Höger vänster höger vänster, är det enda jag tänker, för hjärnan totalvilar när jag är på isen. Tyst på tankar och annat snurr i skallen. Bara sätta ena foten efter den andra. “
Så skrev jag på instagram förra veckan, när isen var perfekt på Rynningeviken och vintersolen fick våra bleka decemberkinder att lysa vita. Äntligen var jag ute på sjön igen! Skären var långa och ljudlösa medan isen knakade och visslade.
Trots att mina vrister mindes värken från tidigare säsonger, ville jag varken sluta eller sakta in. Friheten att nästan sväva på en frusen sjö, och flowet att låta kroppen styra och tankarna vila, var helt enkelt för härligt. Så jag åkte. Och åkte. Det blev ett stilla och svettigt avslut på året.
Vad jag gillar med långfärdsskridskor är att det är lika delar tålamod och träning. “Du åker skridskor när det finns is, inte när du har tid”, som Friluftsfrämjandet skriver. När det finns is väljer du vad du vill göra det till: en svettig runda, en njutartur eller kanske en transportsträcka till utefikat?
Fler anledningar till att jag gillar att åka långfärdsskridskor:
Det kräver inte så värst mycket (eller dyr) utrustning. Äldre modeller har bara skenor som du knäpper fast runt vilka kängor som helst, nyare har särskilda pjäxor som du “klickar” fast. Hjälm, isdubbar och kanske stavar - det är allt!
Det är ett fint sätt att komma ut och komma nära naturen. När isen är ordentligt frusen kan man gå iland på holmar och öar och upptäcka nya ställen.
Det är ett sätt att umgås. Att åka själv är en nästintill meditativ upplevelse tycker jag, men att åka i sällskap kan vara både kul, utmanande och socialt.
Hjälm, isdubbar och stavar. Då är jag säker och snabb på isen.
Obs! Var rädd om dig när du är ute och åker på isen! Precis den här dagen, hörde jag rop på hjälp och såg en man gå igenom isen bara några hundra meter från oss. Han fick hjälp snabbt och allt gick bra, men det gav mig ännu större respekt för naturen.