Hålahult sanatorium & Lucifers kyrka - utflykt på tema "gömt och glömt"
Ett förfallet sanatorium och en grankyrka med djävulsrykten. Låter inte det som en perfekt lördagsutflykt? Solen sken, bullarna var nybakade och alla i sällskapet var taggade på en utflyktsdag på tema “gömt och glömt”. Följ med på en tur bortanför Örebros vanliga sevärdheter…
Hålahults sanatorium byggdes år 1900.
Hålahults sanatorium
Några mil norr om Örebro ligger Hålahults sanatorium. Den palatsliknande byggnaden och de två paviljongerna byggdes för 120 år sedan som ett sanatorium för tuberkulossjuka. Tuberkulos var rätt så vanlig på den tiden, en livshotande sjukdom som ofta slutade med döden. Hålahult var ett av fyra “jubileumssanatorier” som kunde öppna tack vare pengar från dåvarande kungen Oscar II:s särskilda fond.
“Man trodde att man faktiskt kunde sörja sig till tuberkulos. På Hålahult strävade man efter att lyfta bort allt som bidrog till sorg och bekymmer. ”
På 1900-talet behandlades tuberkulos med vila, näring, frisk luft och rörelse. En dag för en tuberkulossjuk kunde därför bestå av morgonandakt, ljusterapi och utomhusvila. Här fanns till exempel liggverandor i skogen där patienterna blev nerbäddade under tjocka filtar. Enligt Hålahults egen rapport, skrevs 80 % av patienterna ut som friska efter redan ett par månader.
I Hålahult fanns, förutom vårdavdelningar och kontorsrum, även bibliotek, personalbostäder, stall, tvättstuga, postkontor, bageri och växthus. Det var med andra ord en hel liten stad som växte fram i Hålahult. Fram till 1950-talet vårdades de tuberkulossjuka här, men då allt fler blev vaccinerade fanns tillslut inget behov av sanatoriet. Hålahult blev en vårdanstalt för psykiskt sjuka och senare en flyktinganläggning. Idag ägs Hålahult av en privatperson och det är med andra ord inte öppet för allmänheten.
Vi frågade en boende om det var okej att vi gick in på området. Efter en tumme upp tog vi en promenad vid de pampiga husen och över den lilla bron, Suckarnas bro. Var namnet kommer ifrån (patienterna eller personalen?) förtäljde dock inte historien…
Lucifers kyrka utanför Lindesberg
Ett botaniskt minnesmärke som kallas “Lucifers kyrka” - gissa om jag blev nyfiken på vad det underliga stället är för något? Finns bara ett sätt att ta reda på det! Vi åkte ännu lite norrut från Örebro, passerade travbanan i Lindesberg och svängde strax därefter in på en liten skogsväg. När vägen blev för skumpig för bilen, följde vi vägen och letade efter Lucifers botaniska plats - en så kallad grankyrka.
Citronbullar i grankyrkan
Att leta efter en grankyrka i en granskog kändes först märkligt. Men snart hittade vi ett gäng granar i en tät cirkel, som om de omfamnade varandra och skyddade något i mitten. Det var Lucifers kyrka vi hade hittat! Det “botaniska fenomenet” som liknar en kyrka är helt enkelt att en gran har förökat sig genom att slå rot. Rötterna har sedan vuxit upp till nya granar runt om den första granen - och till slut dör “modergranen” i mitten på grund av brist på solljus. Hålet i mitten av granarna gör att det känns som en liten katedral inuti. Grenarna är knotiga, trassliga och skapar en småläskig stämning. Att det är Lucifers kyrka tvivlade jag inte en sekund på…
Här finns koordinater till Lucifers kyrka!
Man ska inte svära i kyrkan, men fika kan man absolut göra. Så vi packade upp Malins nybakade bullar med citron- och vallmofyllning. Några koppar kaffe på det så var dagens utflykt bland några “gömda och glömda” sevärdheter i hemmatrakterna komplett!
Vill du har fler fikatips?
Det finns kaféer och så finns det kaféer. Nu ska vi prata kaféer som är mer än bara ett fikastopp! Kaféer värda en omväg eller två, helt enkelt. Min lista på såna kaféer växer ständigt. Här är åtta av dem som jag gärna tipsar om!