Syskon är grejen! Har sagt det förr och kommer alltid säga det. Min lillebror Victor är fyra år yngre, men vis som om han levt i hundra år. Jag, som ibland är lite vilsen och vimsig, känner jag mig därför mest som lillasystern när vi är ute och flänger tillsammans - och det har fått mig att fundera på det här med syskonrelationer och resor. Vilka roller tar vi, först i familjen och sen i resten av livet? Hur påverkar det vårt sätt att resa? Kanske har du syskon och kommer känna igen dig i den här texten?

Först om främst, min bror och jag har rest ihop sen vi var yttepyttesmå. Med familjen gjorde vi långa resor till (då) ovanliga länder, som Venezuela, Tanzania och Belize. Vi backpackade innan ordet ens fanns i svenskan. Jag tror reslusten kom för att stanna där någonstans på Madagaskars stäpp eller i Karibiens korallrev.

Olika egenskaper för olika syskonroller

Som storasyster uppfyller jag alla klassiska egenskaper för äldre syskon: ordningsam, tar (kanske för stort) ansvar, typiskt "duktig" och gillar regler. Min lillebror däremot, prickar även han av "sina" egenskaper för småsyskon: charmig, äventyrlig och lite rebellisk - men alltid lugn med Hakuna Matata-attityd. 

Så är vi också när vi reser ihop. Jag vill veta exakt när 12-timmarsbussen över de colombianska bergen går och var den stannar - för att planera mat- och kisspauser. Brorsan däremot, glider så naturligt med i det ständiga kaoset på sydamerikanska busstationer och ba' hoppar på första bästa guagua med okänd destination. Men han kommer alltid dit han ska, on time, konstigt nog.

Lugn lillebror redan då

Jag minns en av våra första långresor med familjen. Vi var på väg djupt in i Thailands djungel och hade rest i evigheter. Det här var typ 1997, så vägar och transporter var liiite annorlunda än vad de är idag. Efter oändlig tid på resande fot och otaliga byten var vi marinerade i vår egen svett och därtill hungriga, trötta och griniga. Då skiner min 4-årige lintott till bror upp och kvittrar "visst är det roligt att resa!". Så bekymmersfri!

Ett annat år åkte vi till Borneos djungel och bodde i hyddor vid den leriga flodens brant. Den blonda kalufsen och ögonfransarna som liknande långa plymer fick de flestas hjärtan att mjukna lite - men väckte också mångas fascination. En del i byn hade aldrig sett så vita människor (kom ihåg, det här var typ tjugo år sen nu!) och ville klämma och känna på honom.

En morgon satt han på bryggan och lekte med pinnar i floden. Mamma får plötsligt se en tjock, svartglänsande sak som har huggit fast sig i Victors lilla, smala rygg. Det är den fetaste blodigel jag sett och jag minns fortfarande hur den liksom pulserade av iver att suga ur så mycket blod som möjligt ur hans lilla kropp. När vi till slut fick hjälp att ta bort den, var det två hål i huden som såg ut som skottsår. Han själv var dock lika lugn som vanligt - några stora sprutor och lite blodstänk bekom honom inte alls. 

En helg i skogen och rollerna är som de alltid har varit

Nuförtiden när vi reser, tar vi samma roller som förr. Den ordningsamma, ansvarsfulla storasystern och den spontana, bekymmersfria lillebrorsan. Tycka vad man vill om invanda mönster och kanske även könsstyrda roller, men faktum är att i vårt fall funkar det rätt bra. Väldigt bra till och med. I helgen var vi, plus min sambo Gunnar, ute och tältade i Bergslagen. Våra syskonroller och dess egenskaper fick oss att kombinera planerat utflyktsmål och spontana avkrokar, tills vi hamnade i Uskavi kalkbrott.

Senare hittade vi även en glänta som badade i sol. Där slog vi läger och gjorde minsta möjliga men med maximal njutning, som att koka te på örter, läsa böcker och hitta Bergslagens fåglar i ornitologboken.  Ett syskon gick på spontana upptäcktsfärder och hittade äventyrliga svampar i skogen, det andra syskonet förberedde mat och planerade tältplats i förhållande till skugga och sol. Kan du gissa vilken som gjorde vad? ;-)