Ibland behövs ett utifrånperspektiv för att förstå insidan. En omväg genom någon annan för att hitta till sig själv. 

Kris och krackelerad självbild

Två hela månader utan längre resor hade gjort mig lite loj. Skrivtorkan var så torr att det knastrade, inspirationen var ett stort gapande tomrum och hela härliga Sannigheten var som bortblåst. Att resan till Birmingham ställdes in var förstås snopet och väldigt tråkigt, men den största känslan som sved i magen var att jag inte hade någon annan resa planerad. Helt plötsligt stod jag reslös och obokad - och kände mig ledsnast i världen. Utan resor, krackelerade tydligen självbilden av den Sanniga Sanna. 

Det tog ett tag innan jag förstod hur sjukt det var och vilka s.k. problem jag egentligen tillät göra mig nedstämd och skrivtorr. Så, av en snabb självreflektion har jag följande konstaterade fakta:

1. Jag är bortskämd ända uti fingerspetsarna när det kommer till resor.

2. Jag är rätt kass på att hantera oväntade vändningar.

3. Jag måste revidera min självbild.

"För jag är ju en sån som reser"

2017 har jag rest utomlands i snitt varannan månad. Värt att nämna att jag hela tiden har haft heltidsjobb och dessutom flyttat fyra gånger (!) under året. Jag tyckte det var helt normalt tempo och att minsann en resa till kunde klämmas in. Eller borde. För jag är ju en sån som reser. 

Men efter att analysen av mig själv gav en självbild som var både osmickrande och ohållbar var det dags att byta perspektiv. Ett par månader hemmavid var nog precis vad jag behövde för att landa i nya insikter och skruva på självbilden lite. Sen varade ju den där resepausen inte särskilt länge ändå...

...för nu är nästa resa spikad och vips, kändes plötsligt de senaste månaderna inte alls så trista och torra! Och det här inlägget kändes lite skämmigt att skriva. För nu är jag ju tillbaka i Sannigheten som sprudlar så fort det handlar om resor. Men men, självbilder och självreflektioner ska väl svida lite, eller?