Tacka vet jag papper och penna, för hur skulle jag annars kunna fånga alla dessa små ögonblick som svischar förbi för att aldrig mer komma åter?

Fiket vid Moderna Museet i kvarteret Raval i Barcelona, klockan närmar sig sex och till och med den allra bakfullaste spanjoren bör ha vaknat ur sin siestaslummer. Jag sitter och skriver som vanligt, bredvid mig har jag en urdrucket kopp kaffe vars skumkrona torkat fast som en gloria länge kanten. Kaffemaskinen hostar och väser, kopparna skramlar och radion skrålar hits från förr. Folk gör vad de kan för att höras och höra i bullret.

In kommer tre spanska tanter (eller snarare damer i sina bästa år). En trojka av rynkor, sjalar och permanentade silverlockar. Jag ser knappt den korpulenta trion bakom disken, men när de vaggar fram genom folkhavet erbjuder jag dem mitt bord för det är fullt i lokalen. De ler tacksamt med sina söta russinansikten och jag tycker mig ana en glimt i ögat någonstans längst inne bland vecken. Inte nog med det, ena tanten ställer sig på tå, sträcker allt vad hon kan och når precis upp till mina 157 cm för att smacka två blöta pussar på mina kinder. Hon tackar ”la nena” för vänligheten, luktar Dove och har fingrar mjuka som färska jästfyrkanter. Tänker att en sån vill jag också bli, rynkig, glad och len, inte än på länge men gärna efter många år av spanskt kaffedrickande på café.