I mitten av december åkte vi till Uskavigården och tjuvstartade julfirandet med min sambos stora släkt. Uskavigården ligger utanför Nora, med skogen och sjön Usken precis inpå knuten. Här kan man bo på vandrarhem, i strandstugor och i kolstuga. De olika boendena har namn som Masmästaren, Gruvfogden och Hyttdrängen som skvallrar var vi är någonstans - mitt i Bergslagen.

Bergsbrytarkulturen går som en röd, eller ska vi kanske säga järnfärgad, tråd här. Uskavigården är bland annat etappmål för Bergslagsleden och i närheten ligger också Siggebohyttan, en av de mest storslagna bergsmansgårdarna från Bergslagens storhetstid. Men den här gången var vi inte här för att vandra eller besöka gamla gårdar (det gör jag gärna en annan gång). Nu smygstartade vi istället julen med julbuffé, kortspel, skridskoturer och stughäng.

Mysiga strandstugor och hotellyxig mat

Vi hyrde flera strandstugor och hade även bokat buffé med julmat på kvällen. Det var många gröna och goda inslag på buffén - särskilt alla twister på grönkål i salladerna! Middagen åt vi i den stora salen i Uskavigårdens huvudbyggnad. Dagen efter stod en fin frukost serverad när vi vaknade. Dagen var strålande solig och isen på Usken var rena rama salsgolvet. Skridskorna åkte på efter frukosten och sparken gick varm.

100 år av historia på Uskavigården

Uskavigårdens namn kommer från sjön Usken som ligger alldeles intill. Ändelsen -vi betyder “mötesplats” på fornnordiska, så Uskavi betyder med andra ord “mötesplatsen vid Usken”. Här har människor mötts i över hundra år. Först som privat bostad, senare som plats för kyrkans läger och evenemang, men även för konferenser och besökare.

Därefter köpte fabrikören Karl-Arvid Pehrson gården. Han uppfann Vikings skokräm, den klassiska blå burken, i början av 1900-talet och hade rötterna i skoindustrins Kumla. Karl-Arvid hade en stor familj med åtta barn och ville använda Uskavigården som sommarställe. Även han dog dock tidigt, men änkan Emma stannade kvar i det stora huset med alla barnen tills de hade flyttat hemifrån.

Så historien sitter verkligen i Uskavigårdens väggar - och inte bara i väggarna, utan även i omgivningarna. Vetskapen om att alla fabrikörens barn säkert åkte skridskor på Usken och gottade sig i efterrätter i huset, precis som vi, är fin tycker jag.