I snart tio år har jag bott i Örebro. Tio år! Visserligen har jag inte bott här ett helt decennium på raken, Örebro har snarare varit min ständiga landningsplats mellan Spanien, Sydamerika och andra små äventyr i världen. Men ändå. Örebro har hämtat hem mig efter varje resa - och fortsätter göra det.

Samtidigt har jag alltid kallat Borlänge för hemma. När jag tar tåget norrut och skymtar Romme Alpin bortom grantopparna, Ikeas klumpiga köpmecka och Kupolens stålgrå kulle känns det bara fint i kroppen. Jag är ju på väg hem!

Det tar två timmar att åka mellan Örebro och Borlänge. Vanligtvis åker jag tåg men ibland tar vi bil och då finns alla möjligheter att göra små avstickare och pauser längs vägen. Mittemellan städerna sprider Bergslagen ut sig som en gränslöst område med stora skogar och spår av järnbruk. Var Bergslagen egentligen ligger är svårt att definiera, men det är inte viktigt. Det som däremot är viktigt, är de små och goda besöksmålen som finns här. De som bland annat gör fårost, surdegsbröd och bjuder på finaste vyerna över ängar och sjöar!

Det är dom jag ska berätta om nu.

När vi svänger in på grusplanen till Hjulsjö 103, möts vi av öppna fönster och dukade utebord. Det är påskhelg och coronatider. Smittorisker och virushot känns dock väldigt långt borta när doften av nybakta bullar och rostade valnötter letar sig ut från fönstren. Precis som många företag i tider som dessa har de hittat kreativa lösningar för att få livet att rulla som vanligt, med hänsyn till restriktioner och rekommendationer.

Det öppna fönstret blir en köplucka och genom den berättar Märta Westling, en av ägarna, om dagens olika bröd. Det är lantbröd, rågbröd och kulturbröd. Kalljäst, hantverksmässigt bakat och gjort på mjöl Och så bullar förstås! Vi vill ha ett bröd som passar till nästa matstopp i trakten, ett ostkafé, och Märta tipsar därför om valnötsbrödet. Sicken tur, för det var just det jag trånade lite efter.

Om Hjulsjö 103: “Surdegsbageri med smakrika kulturspannmål och långa jästider, kafferosteri med bönor importerade direkt från utvalda odlingar, gårdskafé och butik med lokala råvaror. SM-Guld i Mathantverk 2018 & 2019. Rekommenderad i White Guide Café 2019-2020.”

Med ett fortfarande ljummet bröd i prasslig påse, åker vi vidare till nästa by - Bredsjö.

Bredsjö Blå ostkafé

Precis som många andra byar i Bergslagen är Bredsjö en gammal bruksort med gruvor och hyttor. Här fanns allt som behövdes för att arbeta med järnframställning: vatten, skog och berg. Idag är det andra starka, naturliga krafter som sätter Bredsjö på kartan: får.

Gården och ostkaféet Bredsjö Blå ägs och drivs av familjen Staffare/Hall. Här bor också 90 ostfriesiska mjölkfår som strövar omkring på ängarna kring gården. Av deras mjölk blir det bland annat blåmögelosten Blå och hårdosten Hård. Lena Hall, som tillsammans med maken Lars-Göran Staffare har tillverkat ost här sen 1989, har berättar för bergslagen.se om hur det började:

– Folk knackade på hemma oss för att köpa ost. Det blev så många till slut att vi bestämde oss för att öppna en gårdsbutik här i stugan. Men folk åker långväga hit, och vi tänkte att då vill de nog ha kaffe också, säger Lena. Så blev det ett café.

“En bit Blå och en bit Hård”

Vi åker hit innan kaféet ens har öppnat, men blir varmt välkomnade av Sara. Hon är utbildad sommelier och berättar att ostarnas smaker varierar, beroende på vad fåren har ätit, hur fet mjölken är och såväl fårens som ystarens sinnesstämning. För att inte glömma åskan, som har stor betydelse för ostens resultat.

En bit Blå och en bit Hård får följa med oss i en påse från gården. Med två prassliga bruna påsar, fyllda med det som ska bli dagens utelunch, åker vi till nästa stopp: Kindla.

Kindla - väglös vildmark

Kindla naturreservat är ett av de större reservaten i länet. “Ingenstans i Örebro län finns ett större område utan vägar som skär igenom skogen” läser jag på Länsstyrelsens hemsida. Jag ser framför mig en vildvuxen, skandinavisk djungel med mörka granar. Kan föreställa mig hur vi kommer vara tvungna att lägga smula efter smula av Hjulsjös valnötsbröd efter oss, för att ha en chans att hitta hem igen. Lite Hans och Greta-stil sådär.

Men Kindlas skogar var både djupa och ljusa. Vilda och vackra. Inga solskygga granar så långt ögat kunde nå - och långt såg vi där vi klättrade upp på Kindlahöjden. Jag ska berätta mer om Kindla och natten i kolarkojan snart, för det var en upplevelse som förtjänar ett eget inlägg.

Och Hans och Gretas smulor då? Inte en endaste smula behövde vi ödsla längs vägen, tack och lov… Vi njöt istället av varenda liten brödbit och minsta lilla ostgryn till lunch med den här utsikten. Den godaste utflyktsmackan i mannaminne!