Det var en söndagsseg, rätt gråtrist dag jag vaknade upp till idag. Vardagen har kommit ikapp mig och Barcelonas (fortfarande helt fantastiska) charm får mig inte längre att go bananas, jag antar att det kallas vana?

Lite ensamma rysningar går längs min ryggrad, för jag känner mig inte själv i ordets definition av att vara med sig själv, utan snarare ensam, precis som det låter. Så kan det vara även i den pulserande mittpunkten av världens (fortfarande, utan tvekan) bästa stad.

När jag vaknar upp till en sådan dag som denna, känner jag mig själv tillräckligt bra för att veta att jag redan där och då i sängen har två val. Antingen stämplar jag dagen som beskrivet ovan – seg, grå, trist - innan den knappt har börjat, eller så gör jag det inte. Men jag låtsas inte att den sprakar av färg och fantasi bara för det, utan snarare låter dagen ta mig dit jag vill.

Det är en ny liten klokhet som har kläckts i min hjärna på senare år. Tro mig, många morgnar har jag vaknat stressad till tusen av att ha kalenderblader blanka och dagar oplanerade. En annan kanske skulle njutit av all spontanitet en dag som denna kunnat erbjuda, men inte jag för jag är inte så bra på sånt - men jag jobbar på det. Och det är just vad jag gjorde idag! Med andra ord, jag gjorde just ingenting utan lät dagen göra det åt mig.

Söndagen tog mig runtomkring i El Born tills jag gick vilse bland kullerstenstorg och nerkissade gränder. In och ut på museer om choklad, fotografi och modern ”konst” inom citationstecken. Improvisation bland kastrullerna hemma som resulterade i en grön gegga, vi kan kalla det spenathummus så att det låter ätligt och aptitligt. Sen till ett café där jag satt tills rumpan somnade och kaffet kallnade, för jag skrev och skrev och skrev. Om allt jag såg, hörde, kände, smakade – en observationsstudie bland porslinsklirr och spanskt söndagsskvaller.

Ikväll lägger jag mig i sängen med en annan känsla i magen än när jag vaknade. Fortfarande söndag, rätt grå, lite trist - men inte stämplad som "dålig dag" för det. Snarare en bara vara-dag, just sådana jag behöver träna på att ta som de kommer.