"Det bästa med att resa är att komma hem."

Jag har aldrig förstått de som föredrar hemmets lugna vrå framför resten av världen. Denna stora, spännande värld med annorlunda länder och färgsprakande kulturer - hur kan man hellre stanna hemma i sitt välbekanta och vanliga?

Sen jag flyttade hemifrån har jag bytt boenden titt som tätt, rest hit och dit och aldrig riktigt hittat hem. Den krypande rastlösheten kom så fort jag satte nya nyckeln i låset. Hann aldrig lära mig det nya postnumret och blev expert på att packa in porslin i papper. Anmälan hos adressändringen blev rutin. Sa nästan hejdå till grannarna innan jag sagt hej.

Ett hem i Hattstugan

Nu har vi just flyttat till ett litet hus i utkanten av stan, med skog runt knuten och trädgård som växer vilt. Huset är som en verklig version av Beskows pyttelilla Hattstuga i sagan med samma namn - som en lekstuga modell större! Här lever mina kryddörter ljuva livet i sitt söderläge och trappen är som gjord för första koppen kaffe i morgonsolen. Ja, jag är huskär!

Men förutom grönskande växter och strategiska fikaplatser är det tystnaden jag älskar mest med det här huset. Ibland är det så tyst att det liksom dånar i öronen. Så tyst att jag skulle kunna höra mina egna hjärtslag. Att bara skriva den här texten på tangenterna dunkar som tunga trumslag i jämförelse med orörda stillheten omkring mig.

Jag kanske aldrig kommer förstå de som väljer hemmet före resor, men jag börjar förstå charmen med ett hem man stannar lite längre i. Att resa runt i vida världen är och kommer för alltid vara bäst, men att komma hem är inte så dumt det heller. Speciellt inte om det står Hattstugan på hemadressen.